Egen härd…

Flera av mina äldre kvinnliga släktingar, de flesta numera bortgångna, var skickliga i handarbete. De stickade för husbehov (ullsockor nöttes snabbt och fötterna var många), virkade sängöverkast och dukar och de broderade korsstygn och fritt broderi. Min faster lantbrukarhustrun broderade bonader. Många bonader med ordspråk hann hon med mellan mjölkningarna och allt annat hushållsarbete. Klassikern Egen härd är guld värd är den jag minns bäst. Vad en härd var tror jag inte att jag som barn förstod, och även om jag gjort det, så hade jag nog behövt få den överförda betydelsen av ordspråket förklarad för mig. Vaddå eldstad? Guld värd?

 

Den egna härden, det vill säga hemmet, platsen på jorden som man kan kalla sin, är en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo, om än på enklaste sätt, är ett grundläggande behov för människor. En egen härd ger oss trygghet och stabilitet: en fast punkt i tillvaron, dit vi kan dra oss tillbaka. I hemmet kan vi vara oss själva och vi kan finna nöje och tillfredsställelse i att hålla vårt hem rent och prydligt. Det egna hemmet är också ett ansvar. Det kan också vara en källa till stolthet och kreativitet. I arbetslivet finns emellertid krafter som verkar för ökade flexibilitet; alltfler hipstrar arbetar med kontoret på fickan, alltså i telefonen, och arbetsgivares intresse för aktivitetsbaserade flexkontor, där ingen anställd har sin egen fasta plats förefaller bli vanligare. I detta blogginlägg är emellertid tesen den motsatta: Ge alla lärare som vill en egen härd! Den är – ta mig tusan – guld värd!

När jag började mitt lärarvärv på högstadiet för snart trettio år sedan hade lärare i allmänna ämnen varsitt litet skrivbord i arbetsrum som delades med sex-åtta kolleger. Ovanför skrivbordet fanns en hylla, där de böcker som användes dagligen stod. All bredvidläsningslitteratur, de flesta pärmar, ordböcker med mera förvarades hemma. Vi hade ingen telefon i arbetsrummen utan det fanns en gemensam för alla ändamål i lärarrummet, den lokal som numera oftast benämns personalrummet. Datorn? Skrivaren? Nej, dessa existerade ännu inte. Däremot hade jag en elektrisk skrivmaskin hemma, på vilken jag bland annat skrev mina prov. Lärares 35-timmars veckor var inte uppfunna utan lärare förväntades göra för- och efterarbete hemma. När vi befann oss i skolan bestod tiden främst av lektioner; vi ilade på femminutersraster mellan olika klassrum; vi bar böcker och annat material mellan salarna och ämnesinstitutionerna. Facklärare, som lärare i estetiskt-praktiska ämnen kallades på den tiden, hade ofta turen att ha en egen lektionssal tillika ämnesinstitution, där de kunde känna sig lite mer hemma och fick vara ensamma mellan lektionerna om de så önskade . För lärare av alla kategorier stod ämnet i centrum för lärargärningen. Något år innan jag lämnade grundskolan för gymnasiet började vi med hemklassrum för eleverna. Lärarna fortsatte på samma sätt som tidigare.

Man hade kunnat tro att nittiotalets gymnasieskola erbjöd bättre arbetsmiljö för lärare, men arbetsrummet visade sig vara väldigt likt det jag lämnade på högstadiet. Nu fanns dock en fast telefon på rummet att dela på och ovanför skrivbordet hade jag numera två hyllor. Tydligen ansågs det räcka, för nu fanns vissa skolledare som väntade sig att lärare skulle tillbringa många timmar, gärna trettiofem, på arbetsplatsen, men rymligare och mer ändamålsenliga arbetsrum fick inte lärarna. Springandet och stressen att hinna till klassrum i olika delar av en stor skola minskade inte, tvärtom. När jag tänker tillbaka känns det som om mitt nittiotal i skolan tillbringades på väg mellan Fordonsprogrammets och naturvetarnas korridorer – i varsin ände av skolbyggnaden. Tur att jag hade slutat röka: det hade jag aldrig hunnit med.

Tanken att något annat var möjligt än detta evinnerliga rännande slog mig aldrig. För visst var det självklart att elevernas arbetsmiljöbehov gick före mina? Förstås, för vi införde ju hemklassrum för dem även i gymnasiet. I en stor skola som min medförde det att många elever kunde vistas stor del av tiden i skolan på ett begränsat område; tryggt kanske, men inte särskilt bra för interaktion och samvaro mellan elever från olika program.

I mitt nuvarande arbetsrum, ett gammalt elevgrupprum med bristfällig ljudisolering, har vi vistats sex personer under många år. Utrymmet vi förfogar över kan inte inrymma trivselytor av något slag, men just vi (som ingår i NA-programmets arbetslag) har förmånen att sedan gammalt förfoga över två hela korridorer med bra biytor (tack vare mycket stora NO-ämnesinstitutioner – skolan byggdes på åttiotalet då ämnena var centrala), som eget pentry och matplats. Vi har också ett eget fikarum. Jag som är humanist har emellertid långt till mina ämnesdomäner, och en av följderna av programskolan för mig är alltså att samverkan med ämneskolleger rent logistiskt påverkas negativt.

Sedan några år har jag funderat över hur mitt personliga mående har påverkats av att inte på riktigt känna att här hör jag hemma – rent fysiskt på min arbetsplats. Massor av tjänsteår men aldrig en egen härd… På Twitter där jag är aktiv fick jag kontakter med lärare på högre stadier som faktiskt hade egna klassrum och ämnesklassrum. Att som ämneslärare få en egen sal var faktiskt inte omöjligt! Under ett läsår arbetade jag som resurslärare åt en annan lärare som både har eget arbetsrum (endast något mindre än mitt som jag delar med flera) och eget klassrum! Jag insåg att det verkligen var tänkbart även på min skola. Jag såg nya pedagogiska möjligheter öppna sig!

Under min utbildning till SVA-lärare som jag nyligen slutförde läste och diskuterade vi hur skolans lokaler kan främja samverkan och lärande för andraspråkselever. Kolleger visade i sociala medier exempel på hur klassrummens väggar kunde användas för stöttning bland annat genom att planscher, kartor, elevarbeten och annat fanns synliga, men också möjliggjorde att de flerspråkiga elevernas språk och kulturer kunde lyftas fram visuellt. Jag såg fina exempel på hur whiteboarden kunde användas för lektionsstruktur på ett sätt som är svårgörligt när ämnesläraren skall byta klassrum på fem minuter. Så ville jag också ha det!

Vår schemaläggare lyckades! Detta läsår har jag ett eget klassrum: litet och med gamla möbler (som eleverna tycker är hårda) men likvärdigt utrustat som andra salar. Det ligger vackert till med grönområden utanför fönstren utan störande insyn (eller utsyn). Jag har fått plats för en boksnurra där eleverna kan hitta läsvärda romaner och bredvidläsningsböcker, som bibliotekarien byter ut vid behov. Böcker får på så sätt en mer central plats i verksamheten. Jag har skåp där jag kan förvara eget material och elevmaterial. Och väggarna har vi tillsammans börjat fylla med pedagogiskt material och elevarbeten. Just nu arbetar några av eleverna i årskurs 1 med en stor plansch där deras språk och namn finns representerade, skrivna med respektive språks skriftsystem. Det finns många språk i gruppen: ryska, somaliska, azerbajdzjandska, dari, tigrinja, franska, portugisiska, arabiska med flera. I årskurs 3 förbereder vi att hänga upp elevernas skriftliga porträtt av författare från deras hemländer eller språkområden. Själv producerar jag Canva-planscher som kan fungera stöttande för andraspråkseleverna. Vad jag tillsammans med SVA-elever från skolans samtliga studieförberedande program alltså håller på att konkretisera är ett ämnesrum för svenska som andraspråk, tillika ett arbetsrum för mig. Jag känner en ny arbetslust och pedagogisk inspiration över att ordna bänkarna som passar för kommande lektion; jag hinner förbereda instruktioner på tavlan före lektionspassen vilket ger snabb lektionsstart och tydlighet för eleverna; därtill känner jag glädje och stolthet över att få chansen att själv påverka vår arbetsmiljö, om än med liten budget. Jag som egentligen aldrig särskilt brytt mig om utseendet på skolans inventarier tycker plötsligt att det är fint med gardiner och jag upptäcker att jag går och rättar till dem då och då.

Jonas Linderoth berättar i Lärarens återkomst (länken går till debattartikeln), den pedagogiska bok som debatteras mest just nu – läs den – om hur de konstruktivistiskt influerade reformerna under nittiotalet kommit att påverka skolans väsen på skilda plan. En av förändringarna han resonerar kring är hur skolämnena kommit i skymundan för arbetslagsarbete och tematiskt ämnesöverskridande arbete. Han skriver:

Meningsfull interaktion i en grupp sker ofta kring det som man har gemensamt. (—) I ett arbetslag som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegernas minsta gemensamma nämnare som tillåter dem att ha en meningsfull kommunikation. Det betyder att ämnesinnehållet inte alltid får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken i stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken.

Mitt klassrum blir nu ett ämnesrum men också en hemvist för mig vilket ger mig arbetsro och stimulans. Äntligen – en egen härd! En bonus är om det blir ett klassrum som av eleverna uppfattas som en lugn plats för undervisning. Men till detta bidrar bara något lite miljön: det är vad vi gör i klassrummet som kan göra skillnad för elevernas lärande.

Inge hopp!

Ja, jag vill gärna inge hopp! Jag vet att många lärare har ett tufft läge just nu. Alla tjänster på skolan kanske inte är tillsatta. Kanske är fler kollegor än förra året obehöriga. PISA, sjunkande resultat, arbetsmiljö, lärarlönelyftet och många andra faktorer oroar och stressar. Mitt i allt detta vill vi ge alla elever bästa möjliga undervisning. Just det, ALLA elever. För många skolor står dessutom denna termin inför en ny utmaning, nämligen att ta emot och undervisa nyanlända elever, utan att ha så mycket tidigare erfarenhet av detta.

Och det är här min tanke om att inge hopp kommer in. För det går att skapa god undervisning för elever som inte talar svenska och inte har gått i skolan tidigare. Låt mig ta en elev jag har just nu som exempel. När hon kom till vår skola i november förra året hade hon aldrig tidigare gått i skolan och kunde ingen svenska. Naturligtvis hade hon ändå en hel massa kunskaper och erfarenheter med sig som vi kunde ta till vara i undervisningen. Vi satte genast igång med metodisk och noggrann läs- och skrivinlärning, samtidigt som eleven fick lära sig och utveckla kunskaper inom alla skolans ämnen. Inlärningen skedde via talspråket, högläsning, filmer, bilder, praktiskt arbete och med mycket stöttning och höga förväntningar. Eleven undervisades delvis i klass Hjärtat, som också är namnet på min blogg där jag och elever skriver om vårt arbete, delvis i sin ordinarie klass där klasslärarna var måna om att hon skulle komma in i klassens gemenskap och delta i så mycket som möjligt av klassens arbete.

I slutet av vårterminen jobbade vi i Hjärtat med bilderboken Grodan och främlingen. Den kunde hon även höra på sitt modersmål via Småsagor på UR.

Vi arbetade med bokens handling och karaktärer på flera olika sätt; samtalade, dramatiserade, ritade och samlade ord.

Slutligen skrev eleven sin egen version av sagan:
Grodan och främlingen
En dag kom en råtta och Grisen sa:
– Råttan kommer.
Och alla kompisarna sa:
– Vadå!
Grodan sa:
– Jag ska gå på natten och titta på Råttan.
Grodan titta på Råttan och känner att de luktar gott. Och sen kommer tillbaka till kompisarna. Nästa dag går Grodan till Råttan och ser att han sågar. Han bygger en soffa. Råttan klar på soffa och Grodan kommer och säger:
– Hej jag Grodan. Råttan säger:
– Jag vet. Jag kan läsa och skriva och jag kan 3 språk svenska engelska och spanska.
Då kommer Grisen tittar på Grodan och Råttan. Grisen sa:
– Varför står du där? Råttan så smutsig och Råttan lat.
Grisen sa till Grodan:
– Kom nu.
En dag Grisens hus brinner. Grisen springer och Råttan kommer fram och tillbaks med vatten. Och sen blir Grisen glad att alla är kompisar.
Nästa dag Råttan plockar hop. Grodan säger:
– Vad gör du?
Råttan säger:
– Ska gå till Amerika.
Alla kompisarna blir ledsna och säger hej då.

Denna termin inleder jag arbetet i den här elevens sva-grupp med att läsa Astrid Lindgrens Mio, min Mio.

Alla eleverna grips av berättelsen från första sidan och även den här eleven gör inferenser och egna reflexioner:
”Oj, ett magiäpple! Som i Snow White. Fast tant Lundin är inte dum, tror jag. Hon vill hjälpa.”
”Aha, han inte Stockholm nu, inte Sverige. Han saknar Benka så jättemycket.”
”Titta! Ett slott som i Cinderella. Där tror jag bor Konungen. Nu kanske Bo Vilhelm bli prins.”

Som sagt, jag hoppas att den här elevens resa kan inge hopp. Även nyanlända elever med mycket kort eller ingen skolbakgrund, kan nå skolframgång med hjälp av undervisning som präglas av glädje, modersmål, stöttning och höga förväntningar!

Om du vill samtala med mig om sva-undervisning eller mottagande av nyanlända elever är du välkommen till bloggen Hjärtat hos @frksarapersson, eller till Twitter där jag heter @frksarapersson.

Det har varit ett omtumlande år

Det är snart sommarlov. I fredags tog mina estettreor studenten och mina elever på Språkintroduktion slutar nu på fredag. Jag kan se tillbaka på ett år som har varit mer omtumlande än de flesta under min snart artonåriga lärarkarriär.

Att dela sin tjänst mellan två gymnasieprogram, ett högskoleförberedande och ett gymnasieförberedande är riktigt bra. Jag får möta många olika sorters elever och kan gå från en lektion där vi talar om hur man bäst presenterar sig på engelska, till en som handlar om vetenskapligt skrivande.

Jag bor och arbetar i en kommun som tidigare tagit emot väldigt få flyktingar. Inte förrän 2008 hade kommunens gymnasium nyanlända elever, de få som kom dessförinnan fick studera i Göteborg. När jag och en kollega startade IVIK, som när IV blev IM fick namnet Språkintroduktion, hade vi 10-15 elever. Så har det sett ut de flesta åren, men i år blev det annorlunda. När vi planerar våra grupper inför nästa år utgörs Spåkintroduktion av ca 80 elever. Nästan alla ensamkommande från Afghanistan, Eritrea och Syrien och har alla kommit hit under året.

Det som gör det här året till ett känslomässigt omtumlande år är just dessa fantastiska elever. Från elevhälsan har vi fått överlämning om allt de varit med om i sitt hemland och på vägen hit. Vidriga berättelser som ibland sätt spår på deras kroppar, men alltid i själen. Egentligen är de helt fantastiskt att de ens kommer upp på morgonen och tar sig till skolan. Att de dessutom gör det med en otrolig glädje och ambition är otroligt. Dessutom smittar de varandra och de ger mig så mycket kärlek och energi.

Mitt i detta finns media och hatare i samhället och på sociala medier. Ensamkommande flyktingbarn målas upp som monster och det saknas balans. Vad några få gör får alla skulden för. Även i min närmiljö frodas rädsla och hat. På Facebook ser jag bekanta uttrycka sig så fördomsfullt att jag baxnar. Inte sällan önskar jag att de faktiskt fick träffa mina ungdomar. De som jag ser är norm snarare än undantag. Jag önskar att de såg deras glädje och ambition, men också sorgen och rädslan när de får veta att någon bombat deras hus eller att deras familj är i fara. Att de fick känna den ibland omänskliga press som finns på dem att lyckas här. De är trygga, men de är inte sällan ensamma.

Jag ska inte sticka under stol med att det inte bara varit ett fantastiskt år. Eleverna är fantastiska, men att organisera om så mycket som vi gjort och inte sällan få lösa situationer som på pappret är mer eller mindre omöjliga tar på krafterna. Nu kommer den stora utmaningen för skolledning och lärare hos oss, men säkert också på många ställen runt vårt land. Det är nu de här eleverna inte bara ska tas emot, utan också bli behöriga till gymnasiet. Vissa kommer säkert att ta andra vägar, men även de måste få en utbildning med hög kvalitet. En av de största fördelar med att få så många nya elever är att vi nu har studiehandledare. Det finns inte ord för hur mycket de lärt mig och självklart även våra elever. Det handlar absolut inte bara om språk, utan om så mycket mer. De är tillsammans med oss viktiga förebilder.

Som lärare på Språkintroduktion har du självklart ett uppdrag att undervisa i svenska och andra ämnen, så att eleverna blir behöriga. Ännu större är kanske uppgiften att ge dem ett sammanhang i ett nytt land, med delvis nya värderingar. Regnbågsfamiljer introducerades bland andra familjer. Jämställdhetstanken är en självklarhet och snart ska vi öva Den blomstertid nu kommer. Vi gör det vi kan för att välkomna nyanlända på bästa sätt. Jag önskar att fler deltog i den kampen, eller att färre som absolut inte gör det vår komma till tals.

__________________________

Linda Odén

Lärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska på Lerums gymnasium

Läromedelsförfattare på Liber.

Finns på Twitter som @lindaode

Bloggar om skola på den just nu avsomnade Ordklyverier och om böcker på Enligt O och Kulturkollo

Jag har mycket att tacka lärarutbildningen för

För några veckor sedan tog jag min lärarexamen som gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk. Och det är först efter fem och ett halvt år som jag inser hur stor nytta jag har av min lärarutbildning. Det har varit fantastiska år.

Ständigt uppmärksammar media hur dålig lärarutbildningen tycks vara. Ibland dyker nyheter med Paradise Hotel-liknelser upp och ibland dyker nyheter om missnöjda lärarstudenter upp. Mer sällan dyker reflektioner om utbildningens nytta upp.

Jag har alltid velat bli historielärare. När det var dags att söka in till universitetet rekommenderades jag att söka till så många lärarutbildningar som möjligt, man kommer ju in på allting! Lärarutbildningen i svenska råkade hamna först.

Efter första seminariet var jag fast. När jag efter några år läste en termin på lärarprogrammet med inriktning historia var jag ännu mer övertygad om att det var lärare i svenska som jag skulle bli. Efter att ha studerat svenska som andraspråk blev jag ytterligare övertygad om att svenska är ett fantastiskt ämne, speciellt i relation till de elever som inte är bekanta med språket.

Dessa insikter jag har lärarutbildningen att tacka för.

Under åren på lärarutbildningen har jag hela tiden brottats med frågor om hur dåliga mina gymnasiebetyg egentligen är, hur resonemanget bakom valet såg ut och varför jag tycker att det är värt med över fem års heltidsstudier när resultatet är ett slitigt arbete med en dålig lön.

Det sker en ständig inkompetensförklaring för att utbildningen inte är populär, men vem ska egentligen uttala sig? Det ska de utbildade lärarna göra.

Under min utbildning har jag inte bara lärt mig möta olika sorters människor och olika värderingar, utan också utvecklat min förmåga att tänka kritiskt. Det jag är mest tacksam för är att jag har fått en naturlig ingång till den forskning som finns, vilket jag ser fram emot att fortsätta utveckla under mitt yrkesliv. En bra lärare är en forskningsintresserad lärare. Det har mina lärarutbildare hjälpt mig att förstå.

Trots detta blir en lärare ständigt ifrågasatt. Från ett elevperspektiv är det naturligt. En lärare förväntas kunna förklara varför ett verb är ett verb eller varför ett historiskt skeende inträffade just i den tid som det gjorde. Däremot är det unikt att hela tiden behöva försvara sitt yrkesval för sin omgivning. Som ung lärare har jag fått göra det inför familj, vänner och för lärarkollegier.

Jag tror att det är lärarna som har makten att förändra detta. Genom att berätta en historia om varför just du valde yrket och vilka drivkrafter som ligger bakom din lärargärning kan du i bästa fall inspirera en blivande kollega och i sämsta fall ge en människa perspektiv.

Jag har valt att bli lärare för att jag älskar att se människor utvecklas och för att jag tycker att mina ämnen är världens roligaste. Mitt yrke är varierat och det finns goda möjligheter till vidareutbildning och progression, där jag får direkt respons av mina elever. Därför har jag valt att bli lärare och det har jag lärarutbildningen att tacka för.

Varför har du valt att bli lärare?

Jessica Schedvin