Taldusch, kan det vara något?

Min chef sa vid ett tillfälle, när vi pratade om en elev, att vi skulle ”språkduscha” hen. Vad min chef menade var att eleven skulle få möjlighet att möta rikt språk i så många situationer dom möjligt. Att vi skulle tänka på det i alla lägen. Placeringar i klassrum, matsal, vid promenader på led, gruppindelningar och så vidare.

Nu har jag en ny klass (åk 3), nya elever och ett nytt läsår framför mig. Jag ansvarar för matematikundervisningen men tycker det har varit lite svårt att veta var jag ska börja. Jag har inte särskilt god kännedom om deras kunskaper eller vilka arbetsformer som passar dem.

Ämnet är brett som vi vet, mängder av viktiga delar. Jag vill hinna med allt! Men nu har jag landat i att taluppfattningen är vad vi ska lägga fokus på till att börja med. Målet är att de ska få med sig en god taluppfattning med möjlighet att lösa olika sorters uppgifter och använda sig av, samt förstå viktiga begrepp.

Nog skulle vi väl kunna ”talduscha” ett tag framöver?!

Det här blogginlägget är framåtsyftande, så risken finns ju att saker och ting förändras under resans gång. Men här delar jag min plan som den är just nu.

Taldusch var det. Jag funderar på hur eleverna kan möta tal i alla möjliga situationer i skolan och hur vi pedagoger kan lyfta taluppfattning. ”Vi sitter 12 vid det här bordet, hur många bestick finns här?” ”Vi ska se hur långt bakåt jag hinner räkna medan ni städar färdigt, jag startar på 500.” Pryda väggar och golv med talföljder, synliggöra viktiga begrepp och problemlösningsuppgifter eleverna jobbar med.

På lektionerna tänker jag utforma uppgifter som var för sig har fokus på en förmåga. Som till exempel två av dagens uppgifter:

Min vision är att erbjuda uppgifter som är kreativa och engagerande så att lärandet om tal inte blir tråkigt. Jag kan utnyttja digitala verktyg för att göra färdighetsträning mer stimulerande.

Jag vill nå dit att eleverna kan jobba i stationer, där jag kan välja att stanna på en station för att stötta och utmana medan de andra är mer självgående. I nuläget förstår jag dock att vi först måste bekanta oss med den typen av uppgifter och arbetssätt jag erbjuder, vilket kan innebära att jag nu måste hålla ihop hela gruppen och träna på stationsarbete när jag inte är ensam pedagog i klassrummet.

Resan har precis börjat och talduschen börjat strila. Kanske kan jag delge hur det framöver går i min egen blogg eller på Twitter.

Vi ses där!

@meFridalindell

fridalindell.com

Ändra fokus i matematik!

“Good matematics is not about how many answers you know… It´s about how you behave when you don´t know”

Ett citat som är viktigt att ha med sig in i matematikklassrummet både som lärare och elev. Det är det vi ska öva och utveckla på matematiklektionerna, hur går vi tillväga när vi inte vet?

När det på min skola för ett antal år sedan infördes långa undervisningspass insåg jag och mina kollegor att vi hade utvecklat NO och kommit en bra bit på väg med undervisningen. Det fanns variation och det kändes bara som en STOR fördel att ha gott om tid och kunna vända vrida på begrepp under längre lektioner. Vi började diskutera mycket sinsemellan kollegor för att hitta fram till liknande koncept i matematik och började sakta förändra saker så som att inte låta böckerna styra. Vi vill planera aktiviteter, diskussioner och laborationer som ska göra att vi använder olika vägar för att nå målen i matematik. Böcker eller andra sätt att träna rutinuppgifter används främst för att repetera och befästa och då framförallt med individuell planering. Detta utifrån en diagnos eleven gjort och varit med om att rätta och bedöma tillsammans med lärare eller kamrat. Vilka begrepp eller delar i kursen är det jag behöver utveckla vidare, är en av frågorna som är centrala för eleven.

När vi började arbeta utan böcker ville vi att det skulle vara en längre tid. Vi mötte frågor från en del elever om när boken skulle komma. Enligt dem var det räknandet i boken som var riktig matematik. Även kollegor i andra ämnen frågade, då några föräldrar och elever diskuterat det på utvecklingssamtal eller mentorssamtal.

-Men ge henne en bok så henne blir trygg, sa någon.

Men vad förmedlar jag då? Att boken och att göra de aktuella sidorna eller uppgifterna är det viktiga? Att hen lär sig just denna matematikbokens sätt och struktur, bokstäver och mönster. Undervisningen ska enligt mig syfta till att LÄRA sig matematik och att kunna ANVÄNDA sina kunskaper oavsett situation.  Att släppa boken kändes som viktigt för att JAG, elever och föräldrar skulle börja fokusera på lärandet och förmågor istället för att göra det skulle vara i fokus .

Jag lyssnade på Peter Ellwe som pratade om 3 akt matematik inspirerad av Dan Meyer. Vill du se en liknande föreläsning finns den på UR-samtiden och heter Underbar matematik 2013. Det här blev det som gjorde att jag och min närmaste kollega vågade oss på att låta de öppna frågorna ta mer utrymme i undervisningen. Vi såg nya förmågor hos eleverna med öppna frågor. En elev som har svårt med beräkningar i  procent kan ändå se att svaret beror på hur mycket tröjan kostar. Eleven har förstått och tolkat problemet men behöver utveckla förmågan att räkna rutinuppgifter. Exemplet tröjan En elev som inte velat kommunicera eller resonera alls under matematiklektionerna kunde stå framme vid tavlan för att redovisa och argumentera för sitt svar när det handlade om något som berörde hens intresseområde.

När jag för ett par år sedan själv tappade tron på mitt sätt att planera och genomföra tog jag med böckerna och gav eleverna en planering för den lektionen, mer som en gammal vana “gör de här och de här uppgifterna”. Jag tänkte dessutom att jag skulle gå runt och lyssna på eleverna för att bedöma några av dem som jag var osäker på. Inget kom fram denna timmen, INGET jag gick bara runt och tjatade om att GÖRA eller hjälpte de jag redan visste vilken nivå de låg på inom aktuellt område. När jag bytt fokus i matematiken upplever jag att jag har större koll på elevernas förmågor och hur de ligger till hela vägen igenom kursen eller terminen. Eleverna visar sina kunskaper och förmågor i diskussioner och de kommunicerar sitt kunnande så jag och de i klassrummet kan ta del av det under större delen av tiden. Med en undervisning där huvudfokus är enskilt räknande måste jag som lärare söka upp eleverna en och en för att höra deras resonemang och i mötet 1-1 med läraren blir många elever fokuserade på att hitta rätt svar istället för att lägga fram idéer och tankar om möjliga alternativ för lösningar. Alternativt får jag lita enbart på ett provtillfälle.

När inte planeringen bygger på boken och hur många uppgifter som ska räknas under en lektion eller vecka blir heller inte någon elev först eller sist och kan stämpla sitt matematikkunnande utifrån det. Istället handlar det om målet för lektionen, målet för veckan eller målen för kursen, kan jag dem? Hur kan jag komma vidare? Även om en elev sliter med att lära sig bråktalens gåta, kan den i samma kurs visa mig att den har förmågan att lösa problem och redovisa sina tankar. Om min planering byggt på boken har min erfarenhet varit att eleven känner sig hopplöst sist och tänker “jag kan INGET”, men här får eleven möjligheten att lyckas med delar. Eller att eleven stressar igenom boken, använder facit på ett icke utvecklande sätt och på så sätt tappar bort lärandet.

Det handlar egentligen inte om bok eller inte, det handlar om att strukturera och planera för en undervisning där lärandet och förmågorna blir synliga. Det ska inte handla om att göra ett antal tal utan om att förstå begreppen och de matematiska sambanden.

För att detta ska bli verklighet krävs att jag som pedagog litar på min struktur med en god planering som fokuserar på begrepp och förmågor, att jag skapar goda relationer, tydliggör lärandet för elever och föräldrar samt skapar ett klassrum med god arbetsmiljö för lärande.

 

Sara Andersson, Förstelärare i matematik

Finns på

https://solskensladysbetraktelser.wordpress.com/

Twitter och Instagram @solskenslady
Till vardags på Ektorpsskolan i Norrköpings Kommun