Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

img_2149Det var längesen jag skrev något om mitt pedagogiska arbete och mina lärartankar. Inte för att jag tröttnat eller inte behövt det. Jag har helt enkelt inte funnit orden för vad som upptagit mina tankar.

I tjugotvå och ett halvt år har jag arbetat som lärare. Nästan halva livet… och ändå kommer perioder då jag känner mig osäker och ny i yrket, och får kämpa med nya utmaningar. Och jag gillar det! Jag gillar att lära. Tiden går fort och aldrig blir det tråkigt. Men – läs ”kämpar med nya utmaningar”, för ibland händer det att jag trots fler och fler års erfarenhet plötsligt famlar och fumlar – och det kan vara frustrerande, läskigt och vansinnigt energikrävande. Och det är där jag varit under hösten, kravlat runt i lärandegropen.

De senaste åren har jag själv känt ett stort behov av att hitta sätt att arbeta mer språk- och kunskapsutvecklande än tidigare. Jag har följt bloggar, inspirerats av ”En läsande klass”, sökt videoklipp på youtube för att få inspiration, läst Barbro Westlunds ”Aktiv läskraft – Att undervisa i lässtrategier för förståelse” (NoK 2015), plockat in delar av detta i min undervisning. Jag ville mer, och jag ville bygga ihop all spännande input jag samlat genom att sätta mig in i ”Bedömning för lärande” (Williams fem nyckelstrategier) och den relationella pedagogikens inverkan. Jag hittade Carol Dwecks ”Mindset – du blir vad du tänker” (NoK 2015), läste James Nottinghams ”Utmanande undervisning i klassrummet” (NoK 2013) och hittade även fram till Pauline Gibbons ”Lyft språket lyft tänkandet” (Hallgren och Fallgren 2010). Jag har läst, skrivit, tänkt, uträttat. Jag har prövat och omprövat mina tankar och olika metoder. Jag har varit ute på upptäcktsfärd, och tyckt att det jag funnit varit intressant och utmanande. Jag vågade t o m själv börja blogga för att dela mina tankar, och tyckte det var inspirerande att sätta ord på mitt eget lärande. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll och hyfsat bra grepp om vad jag ville uppnå och hur.

Så kom då hösten 2016. I Södertälje kommun har det sedan hösten 2012 funnits centralt anställda ”utvecklingslärare” som har i uppgift att handleda lärare under cirka tio veckor, vilket ska leda till nya arbetssätt som ska sprida sig till hela grundskolan i kommunen. Denna höst var det vår tur. Utvecklingslärarna följer enskilda lärare (lektionsobservation med uppföljande samtal) och handleder också arbetslagen som grupp. Uppdraget är att utveckla språk och kunskapsutvecklande arbetssätt (SOKA) i undervisningen Jätteintressant!

Full av nyfikenhet gick jag in i detta, men blev ganska snabbt förvånad över hur jag reagerade! Det var läskigt, pirrigt, krävande. Saker som tidigare varit självklara föll bort. Jag kände mig blottad och naken där jag kravlade runt i lärandegropen. Jag insåg plötsligt hur jag tog metaperspektiv på mig själv när jag hade observatör i rummet. Jag blev bryskt medveten om hur jag ställde saker på sin spets, ifrågasatte, skruvade och skruvade och skruvade tills jag ibland glömde bort det mest basala. Nya metoder för SOKA introducerades och sjösattes, prövades, diskuterades med kollegor och omprövades efter reflektion och tips från kollegor. Kollegialt lärande alltså, i strukturerad form.

För mig blev det en lärorik termin. Kanske den mest lärorika sen jag för 22 år sen startade min lärarkarriär. Det blev också mer utmanande än jag kunnat föreställa mig. Jag klev in i en värld som jag tyckte att jag var ganska bekant med, och tvingades stanna upp och förundras över hur mycket som finns kvar att bemästra, undersöka, lära mig: Mål kan aldrig vara nog tydliga, frågor är inte bara frågor. (Vad exakt vill jag få ut av frågan? Vilken frågetyp är bäst lämpad?) Det finns en uppsjö av spännande sätt att ta sig an texter och att stötta för skrivande. (Jag har bara ännu skrapat på ytan). Att strukturera former och modeller för kollaborativt lärande där eleverna blir varandras lärresurser är ett arbete utan slut där den relationella pedagogiken verkligen kommer till användning. Språkutvecklande metoder kräver sina tankar, att lista ut kritiska aspekter sina. ( Vad är det jag behöver göra synligt för eleverna för att de ska lära sig det som jag vill?)

Summa summarum: det är verkligen en ynnest att få någon att diskutera sin praktik med. Att få förmånen och uppdraget att ifrågasätta sin undervisning och syna den rejält i sömmarna, men också få stöttningen för hur jag kan komma vidare och sätta upp nya utvecklingsområden för mig själv. Jag har under hösten upplevt kraften i ett strukturerat, kollegialt lärande. Jag har dessutom lärt mig förvånade mycket om mig själv, om hur jag reagerade där i botten av lärandegropen, omkullkastad och förvirrad, om hur cykler av konstruktion och destruktion av eget lärande verkligen avlöser varandra. 

Avslutningsvis kan jag bara inte låta bli att koppla till en dikt av Tranströmer, som för mig beskriver känslan av att gå in i något jag trott var bekant, och plötsligt känna min litenhet. Och vi måste prata om vårt lärande, om vår frustration och känsla av att inte ha kontroll, av att inte förstå. För Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och jag – vi går runt på våra skolor, allihop! Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall.

Romanska bågar – Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande

piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini,

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Maria Sandqvist, Igelsta grundskola (Södertälje kommun), lärare 4-9 (svenska, engelska och franska)

Blogg: Jag är en del av alla jag mött  Twitter: @sandqvist_m

Annonser

Alla har en längtan


Vad är viktigast för dig i ditt arbete? Om du bara får välja en viktig sak, vilken är den viktigaste för att du ska tycka om att vara lärare? Det är så många uppgifter som en lärare ska utföra och bland dem några vi helst skulle vilja slippa. Att jobba med saker som känns fel eller utan mening tär på oss och förgör den lust som kallade oss till yrket. Självklart kan vi inte välja vad vi vill göra (nej, inte i skolans värld heller), men det finns fortfarande mycket vi kan bestämma kring hur vi ska göra, och vi får aldrig tappa fokus från det vi verkligen vill och tycker är viktigast. Steg för steg kan vi komma till ett framsteg.

För mig är det jätteviktigt att jobba med relationerna i klassrummet. Jag och elever ska känna varandra som medarbetare, det ska finnas förtroende och trygghet genom tydliga ramar. Det är därför jätteviktigt att allt som eleverna ska jobba med kopplas till deras tankar, deras åsikter, deras liv och erfarenhet. Det är då lärandet också blir värdeskapande. (Jag har beskrivit den pedagogiska plattform jag står på, min pedagogiska grundsyn, här.) Jag har svårt att hålla mig till läroböckers struktur.  Även om läroböcker ger en tydlig struktur och progression går jag inte igång på dem. Det är sällan de engagerar på samma sätt som ett arbete som växer fram tillsammans med undervisningsgruppen. (Observera att jag nu skrev att jag inte går igång. Jag vet att både elever och andra lärare kan ha en annan tanke och inte alls tycka att det gör så stor skillnad…)

Jag älskar att jobba ämnesövergripande.  Att jobba med helheter, att hitta kopplingarna mellan kunskapskrav i olika ämnen och bygga från dessa, att ta avstamp i styrdokumenten och låta teman växa fram. I höstas jobbade jag och min kollega med projekten “Hur vet vi att Sverige är en demokrati” och “Hur ser världen ut?”.  Efter lovet väntar ett nytt arbetsområde om migration, just nu under arbetsnamnet “Alla har en längtan”. Syftet är att det ska skapa förståelse för varför människor ger sig av (historiska och globala perspektiv) och vad som händer när man rycks upp och landar i en ny kultur. Och det finns ju så otroligt mycket spännande stoff att stoppa in i detta och det är lätt att få elever att relatera till att vi alla längtar till något bättre än det vi har! Det känns aktuellt, utmanande, nära och roligt. Och det kommer att bli ett ömsesidigt lärande och utbyte. Vi har inte svaren på hur det artar sig. Det här är ett kunskapsområde där eleverna har erfarenhet och tankar och värderingar som vi inte har, men som vi är uppriktigt nyfikna på. Det måste ju bara bli bra! (Arbetet kommer dyka upp på min blogg när det är sjösatt. Om du vill hänga på finns min mailadress nedan.)

Jo, det tar tid. Det tar tid att hitta relevant material i engelska, svenska och så de olika SO-ämnena som går in i temat, men det går och det blir bra! Om man är ute i god tid så dyker det upp bilder, texter, artiklar, sidor delade på nätet allt eftersom. När jag hittar något jag tror jag kommer ha användning för sparar jag det i Pocket (finns också som app). Där sätter jag en tag för temats namn och så lägger det sig där och finns lättillgängligt när jag behöver det.

För att det inte ska bli rörigt för de elever som är i stort behov av struktur har vi arbetat via vår skolportal och genom google drive (stödstrukturhjälp genom mappar). För vårt nya projekt är jag sugen på att testa School 4 you för att skapa en dashboard som gör de olika momenten och uppgifterna synliga och tydliga för eleverna, men jag är inte där än. (Sägas ska att våra ipads försvann i ett inbrott och sedan dess har vi jobbat med papperskopior och plastmappar och penna. Tanken är densamma men kommunikationstekniken blir en annan… )

Alla har en längtan. Jag vågar påstå det. Jag längtar efter ett rättvis och jämlik skola, till en skolan där elever kan få den hjälp de behöver, där organisationen är skapad efter verkligheten i stället för att skolan försöker modellera om verkligheten så den funkar i organisationen. Jag längtar efter goda förutsättningar för utveckling för egen del (och menar att utvecklingsmöjligheter inte är detsamma som karriärsmöjligheter), efter en tydligt utstakad väg mot ett tydligt mål, och tid att verkligen lära på djupet. Jag längtar efter en skola med tillräckligt god ekonomi för att bedriva verksamhet som motsvarar det som styrdokumenten kräver, en skola som inte är underordnad politiken utan där pedagogiken får vara det som styr. Jag längtar efter en vardag med tid för reflektion många pedagogiska samtal…

Jag längtar efter det. Och ryktas det någonstans att det livet erbjuds mig… då flyttar jag nog. Då sliter jag upp mina rötter från det som håller mig kvar. Precis som många andra med en längtan. Men till dess låter jag mitt fokus ligga på att ha friheten att påverka hur och med vilket material jag jobbar. Och jag vilar i att ha hittat kollegor som precis som jag hade en längtan om att få jobba tillsammans! Det är viktigast för mig i arbetet just nu och där lägger jag mitt fokus, när längtan är stark. Jag måste tro på det jag gör för att känna att jag är på rätt ställe, i rätt roll, i rätt sammanhang. 

Vad är det viktigaste för dig?

Längtan

Längtan…

Maria Sandqvist

Legitimerad lärare åk 4-9 i svenska, engelska och franska. Arbetar på Igelsta grundskola i Södertälje.

Min blogg: Jag är en del av alla jag mött.  Twitter: @sandqvist_m Mail:sandqvist.m@gmail.com