Klockan är 13.35 och jag har varit på benen sedan klockan åtta. Bokstavligen på benen. Som lärare sitter man nämligen väldigt sällan stilla. Det är fredageftermiddag och det känns som att hjärnan har virats in i bomull. Terminen är snart slut. Vi är på upploppet och alla är så himla trötta men vi ger fasiken inte upp.
Jag skriver denna text som en hyllning. Jag är så förbannat stolt över oss, över vår profession och över det jobb vi gör för varje jäkla unge varje dag. Just det ska jag skriva om. Jag vill skriva om den värme jag känner i arbetsrummet när jag tjuvlyssnar på två kollegor som helt överlyckliga hyllar en elev som trots många motgångar har klarat E på nationella provet. Jag vill skriva om hur himla härligt det är att se pedagoger stoppas av pratglada elever i korridoren och jag vill skriva om hur jag hela tiden slås av hur vi lärare bångstyrigt stångar oss fram, vrider och vänder, söker och hittar för att just den eleven ska klara just det kunskapskravet. Och det gör vi varje lektion, varje dag, hela terminen.
Folk utanför skolvärlden har nog svårt att förstå komplexiteten i vårt jobb. Jag tror också att vi sällan själva stannar upp och reflekterar över vad vi egentligen håller på med hela dagarna, hur vi förbereder, undervisar, efterarbetar, plåstrar om, löser konflikter, bedömer, umgås, anpassar anpassar anpassar, svarar på mail, skriver åtgärdsprogram, går på möten, tänker och tänker om, jagar, kramar, pluggar, bråkar, eht-anmäler, ringer föräldrar, listan kan göras hur lång som helst.
Någonstans utanför skolan pågår en livlig debatt om PISA-resultat och lärarlönelyft. Man pratar om förstelärarreform och TIMSS. Vi funderar också förstås men vi har inte riktigt tid att grotta ner oss. Vi har liksom fullt upp med verksamheten. Vi måste leta klassuppsättningar av spännande skönlitteratur, vi måste dra igång viktiga projekt, vi måste ha tid att lyssna på den elev som har det trassligt hemma just nu, vi måste hjälpa till att hitta den borttappade Ipaden, vi måste lära oss den nya appen, vi måste plåstra om ett brustet hjärta, vi måste möblera om klassrummet och vi måste utmana den där jättesmarta eleven så att hen får ut något av lektionen.
En dag är i praktiken ganska kort och den ska innehålla så mycket. Vi ska bygga relationer, undervisa om antiken, påminna om läkarbesöket, vikariera för en kollega, jobba på arbetsron, skapa lugn i korridoren, formativt bedöma elevtexter, uppdatera klassbloggen och komma ihåg att det är simtest nästa onsdag. Lägg därtill några eftermiddagsmöten och ett föräldrasamtal innan hemgång.
Och det är här hyllningen kommer in. För trots detta mångfacetterade trasselsuddiga uppdrag står vi liksom pall. Jag tittar på mina kollegor i skolan och jag följer många av er andra på sociala medier och jag slås gång på gång på gång på gång av vilket fantastiskt jobb vi gör. Ungarna lär sig saker, de kommer till skolan, många blomstrar. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen och jag tänker ofta att detta jobb kräver en alldeles speciell envishet och kämparglöd. Detta jobb kräver ett jävlar anamma och en kreativitet som måste kunna vridas två varv extra om situationen så kräver. Vi ska vara förbannat stolta över det. Vi kan det här och vi gör det så bra.
Jag minns i vintras när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade just sagt hejdå till en stressad kollega som skulle skynda sig att hämta dottern på fritids. Det sista jag såg från bussfönstret var hur samma kollega stannade i språnget för att krama ett gäng gamla elever på skolgården. Det blev där och då så uppenbart för mig att detta jobb aldrig tar slut. Vi lärare är ständigt närvarande. Vi finns där. Orubbligt. Dag efter dag. Oavsett vad. Och det är något så himla fint i det och för mig ligger det en så enorm stolthet i att vara en del av detta ihärdiga, obändiga kollegium som möter och omfamnar utmaningar varje dag.
Nu har vi några veckor kvar innan vår sommarledighet. Jag känner oss och vet att vi kommer att köra ända in i kaklet. Fridens liljor, kära vardagshjältar! Låt oss kämpa vidare.
Maria Wiman,
Lärare i svenska – och so på Östra grundskolan i Huddinge
Stolt mottagare av Trevor Dolan-stipendiet 2017 – ”Årets punkare i skolvärlden”
Klassblogg: http://www.7fab.wordpress.com
Twitter: @marwim123
Skola 365 
Älskade vän och före detta kollega. Jag blir så innerligt glad av att läsa det du skriver! Precis så är det och vi ska vara förbannat stolta över det vi gör. Kanske är det så att vi kan vända Pisaresultat och ojande från de så kallade experterna i media genom att faktiskt förklara vad vi gör? Kram fina du🤗
GillaGillad av 1 person
Precis! Kram själv fina vän!
💝 💝 💝
GillaGilla
Vad glad jag blir av att läsa din text den är så äkta utan den negativiteten man möter i media. Vi gör faktiskt skillnad får många elever och får mycket tillbaka. Själv ska jag i veckan på en studentmottagning hos en gamal elev och det ser jag fram emot.
GillaGillad av 1 person
Det är så sant det du skriver. Och jag blir så glad av det du skriver.
Men allt är inte bara sant. Det du beskriver är samtidigt det som får många av oss att fundera på hur länge vi kommer att stå där.
För att orka år efter år så behövs det en massa positiv respons; från kollegor, skolledare, elever, föräldrar. Inte som säger att allt vi gör är bra, för så är det ju inte men ett förtroende för att det vi gör i grunden är bra så att vi kan fortsätta utvecklas.
När vi inte längre hinner se varandra eller skolledningen inte tar bollen utan tappar den då är marginalerna inte så stora. Då kan de här sista veckorna bli som grus på bandyplan.
GillaGilla
Jag håller helt med dig och lite av det var också anledningen till att jag skrev texten. Vi behöver peppa och pusha varandra att orka lite till hela tiden. Ofta är det just det som gör hela skillnaden! 😊
GillaGilla
Tack! Precis vad jag behövde höra, precis just nu! Vi är många i detta yrke. Ibland känner man sig ensam. Jag och mina bestyr på jobbet, ingen annan än jag vet vad jag gör hela dagarna. Men jag med mitt är ändå bara en liten del av det stora, fina kollegium av lärare, och den underbara världen skolan. Imorgon orkar jag lite till. En dag i taget.
GillaGillad av 1 person
Vilken sann och kärleksfull skildring av lärarjobbets alla aspekter! Jag hyllar alla våra medarbetare i skola och förskola för det fantastiska arbete som utförs dagligen och stundligen för att ge våra barn och elever bästa möjliga start i livet.
GillaGillad av 1 person