En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström

 

Annonser

En kritisk vän i vardagen

Jag stötte på begreppet kritisk vän för drygt ett år sedan och fastnade för det direkt. Det var i samband mina studier (Masterprogram i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås) och läsningen av Ann-Christine Wennergrens kapitel i boken Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund som jag stiftade bekantskap med termen. Wennergren menar att en kritisk vän kännetecknas ”av den något märkliga kombination vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet.” I texten diskuterar Wennergren vidare om hur en kritisk vän kan fungera i aktionsforskning, t.ex. genom skuggning och i dialogmöten. Den vägen tänker jag inte ta i det här blogginlägget, utan jag tänker tillåta mig att fritt tänka vidare kring det som kritisk vän grundar sig i, nämligen vinsten med att omge sig med kritiska vänner i sin lärarvardag (i min text använder jag väldigt slarvigt begreppet kritisk vän och hoppas att Ann-Christine Wennergren har överseende med det).

Vad är det som gör att vi utvecklas som lärare? Knappast är det att vi i vår ensamhet kryper in i våra svarta lådor till klassrum och liksom i hemlighet undervisar eleverna utan att knysta om vad som pågår till någon. Nej, det är i samspel med och genom diskussion med andra som vi lyckas lyfta blicken från det egna görandet och utveckla vår praktik. Det är när vi får sätta ord på våra tankar och farhågor kring undervisningen som vi tar steg framåt. När vi vågar visa på det som inte fungerar som det var tänkt kan vi få stöd och råd av någon vi litar på. Visst kan det handla om systematiska träffar där lärare får diskutera sin egen undervisning, i t.ex. ljuset av BFL eller lässatsning, men den största behållningen anser jag är den kritiska vännen i vardagen.

Det är obetalbart att ha en kritisk vän, eller flera, på sin arbetsplats. Har du har det ska du skatta dig lycklig! Det är inte alla förunnat, speciellt inte om man arbetar på en mindre förskola eller skola. Jag har turen att ha en kritisk vän. Jag litar helt och fullt på henne. Jag kan testa knasiga lektionsidéer på henne och jag vet att jag alltid får ärlig, konstruktiv respons. Jag kan be henne om råd – kring bedömning, elevärenden eller vad som helst. Jag kan dela med mig av små och stora erfarenheter som jag samlar på mig i min vardag. Vi skrattar ihop. Det händer att vi gråter ihop. Vi kan vara uppgivna eller förbannade ihop. Men för det mesta har vi det väldigt bra och tillsammans utvecklar vi vår undervisning. (Tack AK! :))

Om man inte lyckats hitta en kritisk vän på sin arbetsplats så kanske man har träffat någon online. Och då menar jag ju naturligtvis inte på en dejtingsida (eller förresten, varför inte?) utan via Twitter, Facebookgrupper, eller någon annan social media. Problemet med kritiska vänner på nätet är att formen (t.ex. max 140 tecken) ofta bidrar till att det man vill diskutera antingen höjs till skyarna eller förkastas utan pardon. Det kan vara svårt att vara nyanserad i text helt enkelt. Samtidigt bidrar det utvidgade kollegiet till oändliga möjligheter som inte ryms inom väggarna på en skola, t.ex. möjligheten att testa och utbyta idéer med andra än de närmsta kollegorna. Att få in lite friskt blod i den egna verksamheten helt enkelt. De digitala lärarkollegorna vill jag inte vara utan.

Avslutningsvis tänker jag att det vore grymt om vi lärare kunde vara våra elevers kritiska vänner. Om vi kunde stå för det som Wennergren uttrycker i sin beskrivning av begreppet: ”vänskap, d.v.s. relationer, tillit, stöd och bekräftelse och kritik som innebär analys, bedömning, värdering och kvalitet”. Att ha en kritisk vän är fantastiskt men att vara någon annans kritiska vän är något man förtjänar genom att vara ärlig, närvarande, empatisk och inlyssnande, eller som Wennergren uttrycker det: ”Att erövra tillit och legitimitet som kritisk vän är ingen självklarhet”. Så ut nu och spana efter er kritiska vän och jobba för att själv vara en!

 

Jag som skrivit inlägget heter Hanna Fjeld och arbetar som högstadielärare i svenska och engelska på Engelbrektskolan i Borås. Jag är förstelärare med inriktning svenska. Titta gärna in på min blogg (som lever i perioder):

www.hannafjeld.wordpress.com
hanna.fjeld@engelbrektskolan.com
@HannaFjeld

Om du vill läsa Wennergrens text:
Wennergren, A-C. (2012). På spaning efter en kritisk vän. I Rönnerman, K. (red.) Aktionsforskning i praktiken: Förskola och skola på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur, ss. 71-88.

 

Ett gemensamt lärande

Det kollegiala lärandet utvecklar mig som lärare. Fantastiska kollegor som delger, tänker tillsammans och utvecklar vår skola varje dag, inte minst via pedagogiska grupper på sociala medier. Tankar, idéer och reflektioner som gör oss starkare i det som vi alla vill. Skapa en bra och utmanande  skola för varje elev! Jag utvecklas som lärare både när jag får hjälp av kollegor men även när jag själv för vidare mina kunskaper till någon annan.

Detta sker också i klassrummet och eleverna är en enorm resurs för varandra. I min klass har vi arbetat med ipads i undervisningen i drygt ett och ett halvt år. Sedan vårterminen i ettan. Ett fantastiskt redskap som öppnar för nya möjligheter där vi tillsammans utvecklar arbetet. Det främjar kommunikation och samarbete på ett sätt som jag innan inte hade förväntat mig. När vi inledde arbetet med ipads utgick vi till en början från elevernas egna foton / bilder som de tagit och som gav dem möjlighet att dokumentera och göra lärprocesserna synliga .Ganska snart började vi också att skapa filmer. Jag lärde en elev grunderna för hur de skulle gå tillväga och eleven fick i sin tur visa en kompis som i sin tur visade en klasskompis……

På en förmiddag hade hela min klass på tjugofem elever lärt sig och skapat en film. Tror det var många förmågor som tränades denna dag då de fick instruera och lära sina kompisar. Ett arbetssätt som vi fortsatt med. Tekniken ger oss möjlighet att skapa det som är viktigt på riktigt och skapar en stolthet hos eleverna. Att de lär varandra gör också att de tar ansvar för sitt eget lärande. Det främjar kommunikation och samarbete men gör också eleverna väldigt självständiga och de ges möjlighet att delge varandra information och feedback. En stor fördel när man vill att elevernas arbete ska utgå från elevernas bilder /undersökningar är att ipaden kan följa med utanför klassrummet och sedan kan arbetet fortsätta inne i klassrummet.

Upptäcker dagligen nya möjligheter med att arbeta med digital teknik i undervisningen. Många exempel på vår digitala resa finns att se på vår klassblogg . Att arbeta med ipads i undervisningen är inte bara utvecklande för eleverna utan även för mig som lärare. Att våga prova och kanske misslyckas, försöka igen och lyckas. Det gäller bara att vara öppen och skapa ett klassrumsklimat som främjar nyfikenhet och gemensamt lärande Jag lär eleverna, de lär varandra och ibland (ganska ofta) även mig. Tillsammans och med våra elever blir det så väldigt bra.

Jannike Tofält

Förstelärare Edboskolan

http://www.jannikesklass.blogspot.se

 

 

 

 

Ting Tar Tid

T.T.T

Put up in a place

where it’s easy to see

the cryptic admonishment

T.T. T.

When you feel how depressingly

slowly you climb,

it’s well to remember that

Things Take Time!

Piet Hein

Visst har vi alla som arbetar med människor, med barn, med ungdomar, med föräldrar, med byråkrater känt att det skulle vara mycket enklare om saker inte tog så lång tid. Om vi kunde utföra underverk på en natt och ett mirakel på en vecka. Kanske är det en del av tjusningen och utmaningen med att arbeta som lärare, det är inga hastverk vi gör. Det vi förmedlar dagarna i ända ger resultat i bästa fall efter några månader, ibland tar det åratal. Vårt arbete är inte en Snap som är borta efter tio sekunder.

Jag har den stora  förmånen att få undervisa i ett av de få ämnen som inte riktigt på samma sätt är pressade att få snabba resultat, jag undervisar nämligen i SLÖJD. Visst har vi också omfattande kursplaner som tyvärr har teoretiserats mycket, men vad gör väl det när det ändå är den långsamma lyckan som speglas i salen.

Händer som formar ibland användbara och ibland fullständigt onödiga föremål. En idé som på ett praktiskt sätt ska genomföras med all den materialkännedom och det teknikkunnande inom hantverk som krävs för att det ska fungera. Slitet att få sömmen på rätt ställe och glädjen over att noggrannheten i början gav resultat i slutet. Tålamodet som prövas och ibland tryter och stoltheten som lyser i ögonen på eleven som  själv kunde framställa något av en hög med material är oslagbar att se.

Det finns många antagonister till slöjd och förespråkare för att detta ämne ska slopas i förmån för modernare ämnen som till exempel dataprogrammering. Programmering är viktigt för framtidens arbetsmarknad! Själv skulle jag snarare vilja se en utökning av slöjdens timmar så att det rymmer dataprogrammering också, inte istället för utan tillsammans.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att teknik är superkul! Jag gillar att arbeta med digitala hjälpmedel, mina slöjdelever får blogga, i slöjden syr vi med LED-lampor och ledande material, jag handleder kollegor i användningen av digitala verktyg,  MEN det är inte datorn som får stressen att försvinna på kvällarna. Olika forskare har påvisat att arbete med händerna sänker pulsen, förbättrar minnet och är avstressande vilket alla som gör det känner effekterna av.  Det är inte en dator som syr mina kläder jag bär eller odlar de grönsaker jag äter – det är riktiga människor som arbetar med sina händer. Det är inte en dator som har byggt det hus jag bor i – det är hantverkare som har gjort det.  Jag vill ha en tandläkare som kan hantera en borr och en läkare som kan göra sutur, denna finmotorik är inget som tränas upp enbart i vuxen ålder. Grunden läggs i skolan, liksom grunden till många andra kunskaper men för många av dessa tar det tid innan vi kan skörda frukterna av arbetet.
Jag vill slå ett slag för  den långsamma lyckan i vårt sönderstressade samhälle, mer slöjd till såväl elever som bankdirektörer, det skulle vara en folkhälsofrämjande åtgärd och en investering i vår välfärd. 

/Zandra Ahlqvist, slöjdlärare, SO-lärare, hantverksfrälst IT-junkie i Norrköping

@ezignz

Ok, för varenda unge!

puzzle-1019751_1280

“Du ska vara glad att du har mat på bordet pojk”! Orden kommer ifrån min mamma, kanske någon gång i början av 80-talet. Jag hade antagligen gnällt över något som i min värld var värt att gnälla över. Jag brukar tänka på de orden ibland, i perioder då det skrivs i negativa ordalag om skolan i Sverige. För vad är det egentligen som är viktigt?

Jag arbetar i en kommun där nyanlända barn berikar våra skolor, där vi åker till Kina, skapar e-bibliotek, arbetar med programmering och robotar, arbetar med Green-screen, arbetar med vad beprövad erfarenhet är, är kritiska vänner till varandra, allt för att eleverna ska nå en högre måluppfyllelse. I vår verksamhet har vi börjat att använda oss av aktionslärande besök. Pedagog 1 gör en beskrivning av vad hen vill att pedagog 2 ska observera när denne kommer till klassen för ett besök. Efteråt samtalar man om vad man observerat för att lära av och med varandra. Detta är något som jag ser som ett framgångsrecept för svensk skola. Att våga filma sig själv under lektionstid, att våga blotta sin pedagogiska själ och släppa in varandra i klassrummet gör att vi hela tiden arbetar för att utveckla oss själva och därmed bli bättre pedagoger.

Jag hör ibland att skolan måste vara rolig för eleverna och det är naturligtvis viktigt. Är det kul så blir eleverna mer motiverade. Men framförallt så måste skolan vara meningsfull och intressant. I skollagen står det att utbildningen inom skolväsendet ska främja alla barn och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Hur skapar man då lusten att lära för hela livet?

Aldrig tidigare har det varit så lätt att kompetensutveckla sig själv. I form av en Smartphone har du alltid tillgång till utvecklingen i fickan, bara ett knapptryck bort. Pedagoger av idag måste hela tiden vara på tårna vad gäller utveckling av det digitaliserade samhälle som vi lever i och vi måste lära oss att omdefiniera lärandet med hjälp av digitala verktyg. Vi måste också ta oss tid att vara på elevernas arena vad gäller sociala medier, spel, appar mm eftersom det är en stor del av deras liv. Då kan vi prata med elever om vad de gör på sin fritid, vi skapar viktiga relationer med eleven vilket i slutändan är en grogrund för lärande. Tycker eleven att det är ok att komma till skolan varje dag så kan också eleven tillgodogöra sig undervisningen på ett helt annat sätt. Vi intresserar oss för vilka eleverna är, vad dom gillar och hur dom lär sig. Det blir också då lättare att prata om det som ibland är jobbigt:
– “Du vet att jag tycker om dig men jag tycker inte om det du gör just nu”.

Det kan vara svårt att möta elevers olika behov och lösa olika knutar för att skapa en tillgänglig skola. Vi behöver förstå och lära oss om hur våra elever lär sig på bästa sätt och förstå att olikheten är norm i våra skolor. Är det genom praktiskt arbete, auditivt, visuellt eller kanske genom att spela spel som de lär sig? Vi behöver identifiera styrkor och svårigheter och ta fram lösningar som möter behoven, och när vi prövat lösningarna behöver vi ta reda på hur och om de fungerar. Fungerar lösningarna fortsätter vi att utveckla, fungerar det inte måste vi tänka om och hitta nya lösningar som vi prövar. För det är förmågan att inspirera och lära ut som är avgörande för varje elevs utveckling. Ibland behöver vi också kunna improvisera när vi märker att vår planering inte fungerar.  Gemensamt är ändå att undervisningen måste vara strukturerad, att man som pedagog har tänkt igenom redan i sin lektionsplanering på vilket sätt eleverna ska mötas och vilken inlärningsstil de har. Detta möjliggör att både eleverna och pedagogen har en större chans att lyckas med sitt uppdrag.

Jag läste häromdagen att Regeringen ska satsa 3 miljarder på årsbasis för att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Och det låter väl bra….Men kanske är det inte bara ett lärarlönelyft vi behöver utan också ett lyft för elevernas lärmiljö. Vad skulle hända med svensk skola och resultat om man satsade 3 miljarder/ år på elevernas lärmijö i skolan? Eleverna lär sig individuellt, två och två, och i små grupper och vi måste anpassa skolorna efter detta!

Vi har ett ansvar att se till att eleverna tycker det är ok att komma till skolan varje dag och hela tiden ha i åtanke att elevhälsan börjar i klassrummet! Det är då lärandet kan börja! Och kanske ska vi ibland vara glada över att vi har mat på bordet, men framför allt är jag glad över att jag valt det bästa yrket av dom alla, nämligen PEDAGOG och jag säger:
– Ok, för varenda unge!

Med vänlig hälsning,
Peter Levin,
peter.levin@molndal.se
Brattåsskolan, Mölndal
Förstelärare, specialpedagog och Ikt-handledare
@peterfastlegs

#Guldiskolan

Hej på er! Jag som skriver detta inlägg heter Marika Edberg och jag kommer från en liten ort i Värmland. Jag undervisar i matematik och svenska. Jag tycker att jag har ett fantastiskt yrke, håller ni med mig?

Surfade runt på twitter. Stannade till vid ett inlägg där det diskuterades att vi borde börja lyfta våra #guldiskolan stunder. Att det florerar mer och mer negativitet kring vårt yrke istället för positivitet. Ur den diskussionen föddes denna blogg och jag tänkte nog inte mer än i 5 minuter innan jag anmälde mig. Anmälde mig till att ge er en bild av mina #guldiskolan stunder.

Men vi backar bandet lite innan vi kommer fram till guldet. Vi tar en dos av verkligheten först och även lite tankar.

Mannen i affären tittade på mig.

Jasså, så du jobbar som lärare du, sa han.

Självklart svarade jag och undrade vad för fråga som skulle komma härnäst. På sista tiden har jag fått en del frågor om hur det är i skolan med alla nyanlända elever, stressen, lönen och därefter fått kommentarer som ”jag skulle då aldrig vilja bli lärare”.

Men innan jag hann få en till fråga så avbröt min syster mannen och sa att hon också utbildar sig till lärare och att hon just nu har ett vikariat.

Då tittade han på mig och undrar varför jag inte avrådde henne från yrket när det hela tiden pratas i media om vilket påfrestande jobb vi har för en dålig lön. Visst sa han det lite skämtsamt, men det är ju hans bild av vårt yrke. Den bilden delar han säkert med många andra också tyvärr, det är ju inte första gången någon skakar i huvudet när jag berättar att jag är lärare.

MEN! När min syster berättade för mig att hon tänkte börja studera till lärare så svarade jag henne att det är ett av dem mest givande yrke hon någonsin kan ha. Man får så mycket och man utvecklas så mycket som person. Fick jag möjligheten att backa tiden cirka 7 år när jag påbörjade min utbildning så skulle jag gjort exakt samma val igen.

Men varför brinner jag så mycket för detta yrke då? Varför tycker jag att det är så roligt, givande?

En anledning är hur det utvecklar mig som person.

En annan anledning och den främsta är eleverna.

Hur utvecklar det mig som person då? Det känns som att jag utvecklar ett djupare perspektiv på saker, får en ökad förståelse, mer kunskap. Jag blir rik i mina möten med olika människor.  Jag utvecklas i ett samtal med en kollega, när vi har våra läslyftsmöten, när jag läser en forskningsartikel på nätet eller via det kollegiala lärandet i exempelvis facebookgrupper, för att nämna några.  I år har jag till exempel börjat med flippat klassrum. Det kunde jag aldrig tro om mig själv med tanke på min prestationsånget. Spela in filmer med genomgångar och publicera på nätet så alla elever och deras vårdnadshavare kan se när du har prestationsångest kan liknas med att äta nötter när du är allergisk, jätte dumt. Men så gjorde jag det och märkte att det gav mina elever och våra mattelektioner jätte mycket. En vinst för eleverna och en vinst för mig. Jag vågade och jag utvecklades som person. Att känna att du klarar av något du inte trodde var möjligt är en härlig känsla.

Varje dag så försöker jag bära med mig fyra ledord som ska hjälpa mig att utvecklas. Dessa fyra ledord är: Positivitet, motivation, inspiration och nyfikenhet.  Jag ser mig själv aldrig som fullärd inom nått område utan jag strävar hela tiden efter att lära mig mer, utvecklas och förbättra min undervisning och saker som styr runt om.

better teacher.jpg

Men det som är min största motivation, inspiration och glädje är mina elever. Det är även de som ständigt väcker min nyfikenhet och lust till utveckling. Det är eleverna som främst gör att jag brinner så mycket för detta yrke. Som gör att jag tycker att det är så givandet och utvecklande.

Jag brukar tänka att flera av eleverna som vi möter ska ha vår största beundran, respekt och empati. För saken är den, att vi inte bara utbildar elever utan vi stöttar och bemöter dem på många fler sätt än så. Vi lever i en tid där flera av våra elever vi dagligen träffar har upplevt saker som vi inte kan föreställa oss. Trots detta sitter de i klassrummet och räknar i sina böcker fast tankarna ibland tar dem till något helt annat ställe än uppställning med addition. Trots alla faktorer som ställer till det för dem så försöker de alltid sitt bästa.

Nu har jag tagit både lite bakgrund och tankar. Så nu kommer jag ge er #guldiskolan stunder ur min vardag, min vardag som blir så fruktansvärt bra tack vare dessa elever.

Efter en genomgång i matematik så ställer jag frågan om det är något eleverna undrar innan vi ska sätta igång och räkna. En elev räcker ivrigt upp handen.

Vad heter katt på norska?? Det är något jag alltid undrat över.

Där och då uppskattade jag inte kommentaren lika mycket som jag gör nu. Då reflekterade jag över min roll som pedagog och kände mig oduglig. Nu är det mer som ett varmt minne av hur härliga elever kan vara.

Den 8:e december fyllde jag år. På morgonen tar jag min vagn och rullar ner mot klassrummet. Sätter nyckeln i dörren och går in. Då hoppar 20 elever som varit gömda fram och sjunger ”ja må hon leva”. Fick ett flertal kramar och fina kort.

IMG_3081

Vilken annan yrkesgrupp möts av en sådan fin hälsning på sin födelsedag? Inte särskilt många skulle jag tro..

 

Vintern 2015 så var vi på skidutflykt. En av mina elever hade med sig en Pommac flaska och två små glas. Han tycker vi skulle skåla och fira vilken bra dag det var.

Vi diskuterar värdegrundsarbete och en elev räcker upp handen och säger.

Jag kan ju låta andra elever få gunga med mig.

Denna ärliga, snabba kommentar fick mig att brista ut i skratt. Tårarna kom och resten av klassen fick också ett härligt skrattanfall.

Mina barns kusin hade crosstävling så vi åkte iväg för att kolla en lördag. Väl där märker jag att två av mina elever också skulle köra. Självklart ställde jag mig och hejjade på dem. Detta gjorde dem så otroligt stolta och veckan därpå märkte jag en fördjupning i vår relation.

Dessa två lappar från eleverna talar nästan för sig själv. Att få sådana kommentarer gör en alldeles varm i hjärtat. Sedan undrar jag återigen, vilken annan yrkesgrupp får sådan uppmuntran?

 

Vi var mitt uppe i sommarlovet. Får se en bild på instagram på en elevs grisar. Skriver till honom att nu får jag komma och hälsa på dessa grisar innan det blir slakt! Sagt och gjort, veckan därpå har jag dragit med en annan kollega bort till eleven. Först blir jag utskrattad för att jag har på mig vita converse. Vi tittar en stund på grisarna sedan så ber han oss försiktigt om lite hjälp. En kalkon behöver tydligen flyttas från en bur till en annan. Han öppnar upp buren och kliver in. Jag tar tag i min kollega, gömmer mig bakom henne och kliver också in. Efter ett par försök får vi tag i kalkonen och jag har fått ännu ett roligt minne för livet.

Vi hade mattelektion. En elev påstod att hen inte kunde beskriva hur den räknat ut sannolikhet.

Jag tror på dig, gör ett försök, sa jag.

Eleven rabblar tre meningar. Tre meningar som innehåller både resonemang och begrepp. Jag förklarar för eleven att hen klarade av det och förklarar även hur. Eleven tittade på mig och svarade att hen inte kunde igår..

Nej, du har utvecklats. Tagit ett steg upp för trappan svarade jag.

Vi jobbade med faktatexter och hade beställt faktaböcker från biblioteket. Jublet i klassrummet när böckerna kom gick inte att ta miste på att det var ren och skär lycka. Att se denna lycka bland 20 elever över några böcker gjorde mig otroligt glad.

Avslutningsvis vill jag säga att måste vi försöka vända den negativa bilden av vårt yrke till en mer positiv bild. Jag försöker vända den bilden i varje samtal med någon i kommunen, i samtal med föräldrar, men främst i mina samtal med eleverna. För jag vet att det är fler än jag som tycker vi har ett fantastisk arbete. Att få spendera cirka 6 timmar varje dag med fantastiska små minimänniskor är det bästa jag vet.

Så, såhär på alla hjärtan dag. Avslutar jag med att skriva kram. Så avslutar vi alltid våra veckor. Jag får de mest härliga kramarna ni kan tänka er innan det är dags för helg.

 

Ps. På twitter hittar ni mig under namnet @edbergmarika och mitt flippade klassrum hittar ni på marikamunkfors.wordpress.com

Längtan efter det analoga – vikten av att mötas

Hej! Patricia Diaz här. Då var det min tur att bidra med ett inlägg till det här eminenta initiativet. En blogg – 365 (och fler?) lärarinlägg. Så många kloka tankar vi redan fått och kommer att få ta del av. Jag läser alla inlägg och suger i mig varenda ord. Älskar ju att läsa och framför allt att lära. Gärna tillsammans med andra. Därav yrkesvalet. Den här bloggen utgör en fin kombination.

Så vad tusan ska jag skriva om? Med tanke på min utbildning, bakgrund, mina böcker och det jag ofta föreläser om vore det förstås inte helt otippat om jag skulle skriva något som tangerade det formativa, digitala eller språkliga fältet. Den här texten kommer dock att handla om något annat som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det analoga mötet.

Den senaste tiden har jag haft förmånen att medverka i olika skolutvecklande sammanhang på olika sätt; jag har föreläst, hållit i och deltagit i workshops, medverkat i studiopanel på UR, lett diskussioner och samtal, varit åhörare på konferens och träffat och tänkt tillsammans med diverse skolfolk. Detta vid sidan av den bästa tiden i mitt liv, nämligen en pågående föräldraledighet.

De senaste 11 månadernas ”ledighet” har dock fått mig att verkligen inse hur värdefullt det är att befinna sig i ett sammanhang, att fysiskt mötas, att tillsammans med andra sätta ord på sina egna tankar och ta del av andras. Till och från under dessa månader har jag med jämna mellanrum haft möjlighet att göra just detta, vilket jag är otroligt tacksam över. Gemensamt för alla dessa tillfällen har nämligen varit att jag i varenda möte lärt mig något nytt, fått ett nytt perspektiv eller blivit utmanad att tänka annorlunda av den/dem jag har interagerat med. Dessa möten är guld värda.

Det finns så mycket kompetens inom den svenska lärarkåren att jag ibland blir stressad över att jag inte kommer att hinna ta del av allas erfarenheter, tankar och idéer om hur man bedriver god undervisning. För ungefär 10-15 år sedan kunde jag bli stressad över all bra musik jag inte kommer att hinna upptäcka och lyssna på. Det var viktigt då. Lite samma känsla nu, fast inom en (för mig nu) lite viktigare disciplin. 🙂

Nog har jag haft en del tid för mer digitalt lärande under dessa månader också. Jag har tittat på några riktigt bra föreläsningar på UR och TED, klickat mig igenom ett par av Webbstjärnans webbkurser, försökt lära mig min systemkamera en gång för alla och lyssnat ikapp mitt favoritprogram Språket. Har även läst några bra böcker (dock i pappersformat). Men detta har jag gjort på egen hand framför en digital enhet som inte erbjudit särskilt mycket mänsklig interaktion. Visst har jag lärt mig en del men långt ifrån samma utdelning som i mötet med andra. Kalla mig gammalmodig om du vill.

Det är inte något nytt förstås. Jag, Daniel Barker och Hans Renman talade om betydelsen av det analoga mötet på Bokmässan 2013. UR filmade samtalet. Vi pratade om hur man kan nyttja de digitala resurserna för att maxa det analoga mötet i klassrummet, till exempel genom att flippa undervisningen. Det är fortfarande så otroligt aktuellt. Att det ska vara värt för eleverna att komma till skolan. För att vi som lärare skapar förutsättningar för dem att lära tillsammans i det fysiska klassrummet. För att vi möjliggör dialoger, samtal och diskussioner i vilka eleverna lär tillsammans. För att vi skapar ett klassrumsklimat där de får chans att göra fel, göra om och göra rätt. Tillsammans.

Jag är så otroligt taggad på att återvända till eleverna och till klassrummet i augusti. Vi kommer förstås att använda oss av olika digitala kanaler för att stärka elevernas lärande – men framför allt kommer vi att lära tillsammans, genom det analoga mötet.

Önskar er en trevlig helg med denna, något nötta men alltid lika angelägna, sanning.

img_8912-1

Patricia Diaz

språklärare, författare och föreläsare

www.patriciadiaz.se

@patriciadiaz

Vi gör en resa tillsammans…

Lärarens vardag består av så många olika saker. Undervisningen är en del av lärarvardagen, men flera tidigare bloggare har nämnt att många andra uppgifter ingår såväl administrativa som emotionella och allt däremellan. Jag ser mig själv som en nyutbildad lärare fortfarande, trots att jag har arbetat tre år inom förskolan och drygt fyra år i skolan. För många år sedan sa någon till mig att “en lärare behöver arbeta åtminstone åtta år för att vara erfaren”. Kanske stämmer det på mig, kanske inte. Jag lär mig fortfarande och min förhoppning är att jag fortsätter utvecklas. Just nu arbetar jag med elever i tredje och fjärde klass. Det här inlägget kommer att handla om min syn på mig själv som pedagog.

Jag vill se på mitt läraruppdrag som om att jag får vara reseledare på många resor. Långt innan jag började arbeta som lärare hade jag själv gjort många egna resor. Jag har haft turen att få göra många positiva resor, ingått i givande sammanhang. I det här blogginlägget vill jag beskriva trygghet och processer i skolvardagen som en del av att elevernas utveckling mot att bli en samhällsmedborgare.

På vår skola är det vi vuxna som delar upp fotbollslagen på rasterna. Eleverna väntar tills en vuxen kommer. Detta har skapat en trygghet, en ram. Jag tror att vi behöver ramar för att lyckas i klassrummet, i hemmet och i livet, likasom för att nå längre och utanför. I skolan har vi mycket att förhålla oss till: skollagen, läroplaner, lokala planer, skolregler… Samtidigt måste vi kunna förklara dem och att det alltid finns undantag. Rättvist är inte att det är likt för alla. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det för elever. I en tillåtande miljö får alla prova på kompensatoriska hjälpmedel som Inläsningstjänst. Alla elever får vara sig själva. Det räcker inte med “no hands up” om inte eleven förmår att svara. Det är jag som pedagog som skapar den vardagen och ser till alla elever får ett litet lagom sammanhang att träna i.

Elever som känner sig otrygga kan lära sig, men de som känner sig trygga når längre. Trygghet är viktigt och avgörande för hur långt eleverna tillåts att utvecklas. Därför är det mitt ansvar tillsammans med övrig personal att skapa den tryggheten, som kanske är den enda i elevens liv. Stå kvar och kör på med samma upplägg på morgonsamling nu på måndag!

Jag upplever att vi ofta fokuserar på produkten, medan egentligen är processen dit som var avgörande. Fira gärna glädjen över att förstå ett räknesätt eller knäcka läskoden, men glöm inte att uppmärksamma träning på vägen! Michael Jackson började inte som treåring att spela in Thriller. Se det lilla i vardagen! Resan är också viktig, inte bara målet. Jag har många gånger tillsammans med elever kämpat, förklarat igen, testat ett annat hjälpmedel, involverat kollegor och föräldrar… När vi nu tillsammans ser tillbaka på resvägen, så var den oftast krokig med många skratt, många suckar och ibland ilska. Vi körde fast, kom loss och åkte vidare. Tillsammans fick vi dela en resa mot framtiden.

Grattis till dig som precis har valt att bli pedagog! Du har chansen att göra många resor, lära känna många människor och själv ständigt utvecklas genom alla dessa möten. Kom ihåg att skapa trygghet, värdesätta processer och ta vara på glädjen i vardagen! I likhet med alla resor, tar här mitt bloggresa för idag slut. Tack för mig!

image

Hanna Skyggeson
Lärare på Fajansskolan, Falkenberg
@skyggeson på Twitter

Kollegialt lärande – För lärande i tiden!

För ca en månad sedan ställde jag frågan på Twitter ”Vad betyder begreppet kollegialt lärande för dig?”

Jag fick en mängd intressanta och tänkvärda svar. Här har jag sammanställt några av alla era kloka tankar.

  • Pedagogiskt utbyte och utveckling
  • Kollegor som lär av och med varandra i syfte att utveckla och sprida kunskaper så att vi säkerställer likvärdighet och lärande
  • Strukturerat arbete som förenar teori och praktik.
  • Förståelsen för – & praktiserandet av – att lärande är större än mig & att jag berikas & berikar andra i delande & samskapande
  • Utvecklas tillsammans med gemensamt mål
  • Formativ bedömning på den egna undervisningen. Se, utvärdera, diskutera, utveckla lärande och undervisning.
  • Underbyggt problematiserande, perspektivtagande och välvillig kritisk granskning.
  • Att genom kommunikation och samarbete utveckla mitt och mina elevers lärande.
  • En möjlighet att se min pedagogiska utövning genom andras kunniga och kritiska ögon.

På Skolverket.se kan man bl.a läsa följande definition av begreppet kollegialt lärande

”Kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter. Kollegialt lärande betonar vägen fram för att lösa uppgifter, formulera problem och kritiskt granska inte bara andras utan även sitt eget arbete.”

Så, vad är det egentligen som är ”grejen” med kollegialt lärande? Eller som det påpekades på Twitter, har inte pedagoger i alla år delat tankar, erfarenheter och idéer med varandra, både i arbetsrummet, personalrummet och då och då över kopiatorn (är det några som vet hur man effektiviserar sin arbetstid så måste det ändå vara lärare!)

Efter att Lgr11 implementerades i klassrummen så är min erfarenhet att det kollegiala lärandet får lov att ta större plats. Pedagoger ges, i allt större utsträckning, tid och möjlighet att tillsammans undersöka vilka behov vi ser hos eleverna, vilka verktyg och metoder vi pedagoger behöver utveckla och förändra för att kunna möta elevernas behov och, inte minst, tid till analys och systematisk uppföljning för att undersöka vilka resultat dessa förändringar leder till.

Om vi ständigt befinner oss i rörelse framåt, om vi är uppslukade av det vi gör, hur vi gör det och varför vi gör det, men inte tar oss tid att reflektera kring vad det vi gör, gör, då riskerar vi att hamna i ett görande och gå miste om ett lärande.

Men är det så enkelt?

Ett svar jag fick på Twitter, utifrån begreppet kollegialt lärande, var kort och gott ”kaffepaus”.

Kanske var det ett frustrerat svar utifrån en erfarenhet där ett kollegialt lärande inte nått upp till förväntningar, där inte rätt förutsättningar hade getts för pedagoger att verkligen mötas i reflektion och samtal.

Eller kanske var det en reflektion utifrån betydelsen av att stanna upp. Tänka och reflektera tillsammans, sätta ord på de erfarenheter och lärdomar, utmaningar men framförallt möjligheter, som vi varje dag möter i våra klassrum.

Eller som en klok Twitter-kollega uttryckte det:

”Kollegialt lärande är högt i tak där vi inte uppfinner hjulet igen utan lägger energi på att få det i rullning framåt.”

bhe-711icaar9jb

Skickar med några frågeställningar att tänka kring tillsammans med kollegor och skolledning:

Hur organiseras det kollegiala lärandet på vår skola för att ge möjlighet/utrymme till samtal och reflektion?

Vilka möjligheter ser vi med att skapa en organisation som ger utrymme för ett kollegialt lärande?

Vilka utmaningar ser vi med att skapa en organisation som ger utrymme för ett kollegialt lärande?

/Lotta Karlsson

Verksamhetsutvecklare, Halmstad kommun

SO/Eng lärare

@FrokenFlipp

www.mittflippadeklassrum.wordpress.com 

Från A till Ö en kärlekssaga

Bokstäver och ord.

Jag träffade ganska nyligen mina gamla kamrater, som jag vuxit upp med i en av Stockholms förorter. Jag bor inte kvar där. Lämnade för många år sedan och många mil bort. Vi träffas då och då, nu hade det nog gått en sju åtta år.
”Du gillade alltid att skriva Chrille” sa en.
”Du ville ju skriva en bok” sa en annan.
”Du satt ju alltid och rita och skrev till bilder.
Gjorde du inte en massa serietidningar också?”

Jo, så var det, men att de mindes det kändes märkligt. Det var ju drömmar jag hade vid sidan om fotbollen, cykelbollkull, snowracer race i dödsbacken, spontanhockey med de äldre killarna som mulade en om man var för uppkäftig. Drömmar jag hade när jag satt i min garderob dit min pappa dragit en lampa och snickrat upp en liten hylla. Där jag satt när jag inte ville vara med kompisar på en stund. Mitt eget kontor. Produktionsbolaget Cripp ABs en och halv kvadratmeter stora kontor. Mitt eget rike, där jag bestämde vad som skulle hända i mina texter och bilder.

”Det var en vanlig dag den var så vanlig att alla andra dagar kändes ovanliga.”

Bokstäver som blir ord och meningar.

Jag har inte alltid varit lärare. Det tog ett tag innan jag hamnade där jag är.
Dryga tio år av olika arbeten. Arbeten som var intressanta från början, men ganska snart blev ”samma lika”. Tristess och rastlöshet infann sig när jag inte kände att det gick att utveckla sig mer och då sökte jag gärna nya utmaningar, men fann snabbt att det blev likadant igen.

Snart tjugo år har jag nu arbetat som lärare.
Denna känsla av tristess, rastlöshet och enformighet har aldrig infunnit sig i det här yrket, många andra känslor, men inte den. Tolv år som mellanstadielärare, två år i en skolform för barn med autism och nu de senaste fem åren är jag lågstadiefröken.
Magister i könsrollen, men fröken en bra stund under höstterminen i årskurs 1.
Det är helt i sin ordning, för lågstadiefröken är en mycket respektabel titel i min värld.
Jag har alltid älskat att vara klasslärare och nu mer än någonsin som lärare i de lägre åldrarna, vilket jag aldrig hade trott. Jag var ju en mellanstadielärare.

”In i stan mitt i tysta natten.”

Bokstäver som blir ord, meningar och får en betydelse och känsla.

Att få vara med och påverka unga individers ingång till skriftspråket och se till att de äger sin egen rätt till att behandla dessa bokstäver och ord och forma dessa till meningar som är värdefulla för dem. Att ge eleven superkraften att skriva och tycka om det. Jag skriver inte ”våga” skriva, för det ska aldrig finnas ett sådant hinder i min skola att en elev inte vågar skriva en text. Då är misslyckandet fundamentalt.

”Min deckare distraherar skurkar när han dansar samtidigt som han ringer polisen.”

Att skriva sig till läsning blev mitt sätt, vårt sätt.
Vi började med att skriva och vi skrev och berättade om saker som vi var experter på. Verkliga saker i vår egen värld. Vi byggde, målade, modellerade … och skrev om det. Tillsammans lärde vi oss att en pannkaka blir något helt annat om någon råkar skriva pangkaka och vi lärde oss vad homonymer är och ett år senare dyker det fortfarande upp nya homonymer som vi fyller i på vår homonymtavla.

Vi skrev om monster, egna superhjältar, fantasilerfigurer, ovanliga djur, vad vi kan, älskar, önskar, intressen, vad som är enkelt att göra och … mycket mer.

Bokstäver och ord … massor med ord.
Vi skrev och skriver allihopa och det är min text och jag är stolt över den.
Jag vill läsa upp den! Kan jag få … snälla?

Våra fingrar dansar över tangenterna och föreställningen blir en monstersaga eller en deckare där hästar försvinner till en mystisk robotaffär på ett ställe och på en annan dator så har frihetsgudinnan kramkalas med en haj.

Bokstäverna har fått liv.

Och jag älskar dessa bokstäver.
En kärlek jag gör allt för att smitta av sig till mina elever.

Det är där jag börjar.
Med våra älskade bokstäver och en rejäl dos inspiration.

På en fotbollsplan i Rosengård drömmer någon om att bli en världsspelare. I en varm garderob i Barkarby drömmer en annan om att kunna förvandla sina bilder och texter till böcker. I ett klassrum i Boden drömmer någon om att bli en ny Charlotte Kalla och en annan att bli författare. Olika tidsåldrar. Berättelser. Drömmar som ska få leva.
Oavsett bakgrund, förmåga eller skolområde.

Inspirera, ge drömmen näring, vi får alla glädje av den.

Tack för att jag fick vara med.

Christer Friman
Lärare
Mårängskolan, Boden

Blogg: Tangentdansen.se

De kursiverade texterna är naturligtvis mina elevers från åk 1 och 2, men det greppade ni förstås 😉